”Alla Lyssnar”

I torsdags följde jag med en mission väster ut till trakterna runt Sonsonate, ca två timmars bilfärd från San Salvador. Det råder ingen tvekan om att regnar, det har nu gjort det i snart över en vecka. Sällan allt för kraftigt, men ihållande. Så ibland som tropiska skyfall. På de flesta ställen där vi rör oss märks inte mycket av det som faktiskt börjar luta åt en katastrof. Skolorna och dagis har varit stända sedan i torsdag, utbildningsministeriets beslut.

Hur som helst, Sonsonate, och ca 30 minuter därifrån besöker vi första härberget. Här har nästan 200 personer samlats i en lokal faktiskt byggd för att tjäna som skydd. Det som slår mig här är lugnet, organisationen, barnen som leker. Laura är Evas kollega som följt med och hon upplyser mig; dom har gjort detta så många gånger förr. Intill lokalen sitter en ung kille och sänder radio! Han har full koll på situationen. Här spelas musik och informeras om den senaste utvecklingen, dygnet runt. ”Alla lyssnar” säger han. För nu finns inte längre någon med en laddad telefon, eller tillgång till en tv. Men batterier till radion finns.

Så 30 minuter till i bil och nu blir det blött, riktigt blött. VI möter bilar som vänt, ”det går inte att ta sig fram”. Men vår chafför har gjort detta många gånger förut. Han kör förbi kön av bilar, lägger i fydjulsdriften och vi formligen seglar ut i ett hav. Vägen går inte att se, vatten stiger till bilens midja… och så blir resan i ytterligare 20 minuter.Väl framme vid vårt mål möter vi människor som tagit sin tillfykt till olika härbärgen. Varje samhälle har en kommittee som organiserar evakueringarna.

En äldre kvinna berättar för mig att hennes hus fylldes av vatten på bara 30 minuter. Hon lyckades samla sina barnbarn och fly till den skola de nu bor i. Här finns ingenting. De sover direkt på stengolvet, försöker skyla sig med de få klädesplagg som finns. Många har inte ens skor på fötterna. Mat finns för ytterligare något dygn. Och mitt i allt detta ett märkligt lugn. Det är riktigt sorg i ögonen hos de jag möter. Men ingen panik. Barnen leker, skrattar.

Jag får veta att folk alltid vetat att här inte går att bo. Här har det alltid svämmat över. Men efter inbördeskrigets slut -92 sökte sig folk till de områden som minnst drabbats at kriget. Och här var en sådan plats. Men på denna lågplatå samlas vattnet från höglandet, skövlingen av skogen har gort att marken inte kan absorbera och städerna och asfalten gör det omöjligt för vattnet att rinna undan

Påväg hem kan inte annat än förbanna människan dumhet. Imorgon bär det av öster ut. Med kamera och mikrofon. Jag tror det börjar bli dags att berätta om detta i svenska media.

Thomas

Full katastrof

Det är svårt att få överblick nu. Det som började som ett ihållande regn har nu utvecklats till en tropisk depression kallad Depresion 12E och som parkerat sig över regionen. Det innebär att regnet fortsätter och kommer så göra i ca 48 timmar till. 26 döda i Guatemala, sex i El Salvador och tusentals drabbade och evakuerade. Det finns också risk för att depressionen utvecklar sig till en cyklon. Jordarna absorberar inte mer och det finns stora risker för jordras. Regnet i sig är egentligen inte problemet. Människors utsatthet är det som komplicerar situationen. Överbefolkning, ingen stadsplanering, skogsaverkning gör att jordens absorptionsförmåga har försämrats drastiskt. Floderna svämmar över och vattnet har ingenstans att ta vägen.

Vi har en flera seminarier och möten implanerade nästa vecka om klimatförändringar, riskhantering och illegitima skulder. Det verkar som vi kanske måste ställa in och ställa om för katastrofläge istället.

Våra barn är hemma från skolan och är lite uttråkade. Jag tänker på barnen i Ahchuapan, San Vicente, la Paz och Usulutan. De skulle säkert vilja ha lite tråkigt inne i ett varmt hus.

Skyfall

Lite tröttsamt att prata om att det regnar med svenskar kanske. Men det regnar verkligen. Det öser och öser ner. Och det är fortsatt beredskapsläge. Vi sammankallar kyrkornas samarbetsfora- Action by Churches Together (ACT) och producerar uppdateringar till Geneve. I Guatemala är läget värre än här. Men också i El Salvador evakueras människor och floderna svämmar över. Uppdateringar kommer postas på www.actalliance.org

Skolorna är stängda och barnen är hemma med hembiträdet Conchi. Det tycker pojkarna är bra för de har ett Wii. Det tycker Elsa är dåligt för hon vill gå i skolan, ha på sig sin uniform och interagera med andra människor. Jag har stövlar på mig för första gången och fryser. Det är bara 23 grader varmt och allt är så blött.

Vi är på jobbet. Thomas hyr en lokal i Lutherska världförbundets lokaler och är alltid mycket upptagen. Tror han skriver viktiga saker, men hittas ofta på skype vad jag förstår  Jag sitter uppe och tronar i chefsrummet. Thomas sitter på nedervåningen. Vi träffas vid kaffeapparaten. Det är som det brukar med andra ord.  Bara det att vi nu bytt våningsplan. Idag är han publicerad i Kyrkans tidning! Så något får han ju gjort.

Nu ska vi ha krismöte om läget i regionen. Se också http://www.bbc.co.uk/news/world-latin-america-15283869

Eva

Men jag har bara regn hos mig

Jag sär jag sär. Hattatligen. Nu har himlen öppnat sig och änglarna gråter. Mormor/Mamma/Lella har åkt. Tant stannade i över en månad och vi gråter. Den lilla världen bredvid den mycket större. En mormor ska aldrig åka på en måndag. Det är en mycket dålig idé för en ganska skör familj i förskingring.

På måndagseftermiddagen öppnade alla fördämningar och började det regna. Vi bor på rätt sida om vulkanen. Vid våra fötter ligger San Salvador och vi tittar ut över vulkanen varje morgon. Och varje kväll. Men ikväll ser vi den inte. Både i Guatemala och El Salvador är det gul/orange alert-beredskapsläge. Vi är på helspänn. Det har regnat i över 24 timmar. Inga vindar, men ihållande. Och marken har ingen absorptionsförmåga. Asfalterade gator svämmar över. Sluttningar utan träd. Inget binder jorden. Människor som bor på sluttningarna. Det som hotar är inte regnet i sig. Det sårbarheten hos människor som bor på ställen där ingen människa egentligen bör bo. Regnet i sig är inte problemet. Men det orsakar översvämningar och jordras.

Det har varit en ganska lugn regnperiod. Sedan i maj månad väntar på att någon av de nio förväntade orkanerna ska dra in. Det är nästan lite nesligt att det är ett ihållande regn som ska få oss på fall. Regnperioden började i maj. Sedan dess förändrades livet. Inget badande på helgerna. Hög luftfuktighet. Kläderna har mögelfäckar och vi slänger skor som anfrätts av fungi. Fuktigsvamp och mögel. Mellan tår, i oanvända kostymer och handväskor.

Varför väljer människor att bosätta sig längs två jordplattor som orsaker vulkanutbrott och ständiga skalv? Svaret är jorden. Människor odlar jorden. Lever av jorden. Och människor blir kvar. Å andra sidan kan även Umeå en oktoberafton också te sig ganska obegriplig….

Vi är i beredskapsläge. En kollegas familj kan tvingas evakuera i afton och ta in hos oss. Vi ber en stilla bön att detta får fortsätta som en helt vanlig tisdagskväll. I sorg över mormor. Men i hopp om en solig onsdag för oss och denna något anfrätta stad.

Ingen liten värld

Jag kommer på mig själv ibland. Jag tänker ”oj, vilken liten värld dom har”. Nu är det Juholt! Men kom igen, hur allvarligt är det egentligen. Det är ju typ ingen som har dött. Men den tanken jag då får studsar ingen stans, den får liksom ingen genklang.

I min vardag finns, som överallt, så mycket intryck som irriterar. Mannen i rondellen som tigger med sin, vad jag tror är, hans son i rullstol irriterar mig. Jag vill inte ge till barn, eller till föräldrar som inte håller sina barn borta från gatan. Barnen behöver en annan tillvaro, oavsett hur svårt de har. En korsning med bilar och avgaser är aldrig en plats för ett barn. Jag irriterar mig också på att det tar så förbannat lång tid att handla. I kassan på Super Selectos får jag alltid frågan om jag vill ha ett kvitto eller en faktura! Sedan ska jag betala, vanligen med kort, och det är omständigt. Sedan ska kassören/kassörskan packa allt det jag handlat.I tusen små 5 centiliterspåsar.

Och jag irriterar mig hur det kör, vettlöst utan att tänka på andra. Men det är då insikten blir smärtsam. Min värld är inte stor. Hur mycket jag än önskar att jag ”tagit mig ut” så sitter jag fast i det som är min sfär. Det blir ta mig tusan inte större! Få är de människor som i sängen tänker; hur ska jag nu rädda Haitis befolkning?

Även om Angel i Mejicanos tvingas råna, och bli rånad, för sin vardag är den vardagen inte större. Egentligen kanske ännu mindre än min egen. Och därför så mycket större?

Det finns dom få vars värld är så mycket större. De människorna ska vi nog bara beundra, och tacka av hela vårt hjärta. Inte försöka vara!

Thomas

 

 

Söndag i sängen

Det känns som första helgen! I drygt en månads tid har både jag och Eva varit på resande fötter och jag tror vi försöker byta tempo. För att inte tala om svärmor som mot sin vilja är kvar hos. Det blir man nämligen om man blivit av med sitt pass. En kort sammanfattning: Geneve 2 veckor, Guatemala 1+2 dagar, Hatit sex dagar samt Panama sex dagar. och så kära svärmor; San Salvador 33 dagar.

Men en sak är säker, borta bra men hemma bäst. Och nu känns det faktiskt som hemma här. Huset på kullen har fått tavlor på väggarna, barnen sover allt oftare i sina egna sängar och jag förstår nu skillnaden mellan spanskan namn och nummer. Plötsligt börjar vägar, ansikten och smaker kännas bekanta, Jag tror vi bor här nu. För en tid!

Kära familjer och vänner! Både jag och Eva förstår att vi måste dela med oss av livet här. Make no mistake about, vi har ett mål med bloggen! Att alla ni som finns i vårt liv också ska våga hitta hit!

Thomas