Carina M OK!

Antagligen beror det på att jag har lite för mycket tid till hands! Men Facebooks nya påhitt med tidslinje, som för er som vågat vägra Facebook betyder att jag i kronologisk ordning kan se inlägg och aktiviteter som jag och vänner gjort sen tidernas begynnelse, gav mig plötsligt en rejäl knäpp på näsan. För när jag ser mig själv på skärmen, och det jag tyckt och gjort den senaste tiden är det en lite annan JAG jag ser. Och det paradoxala är att det nog är Facebook och Twitter som är orsaken till det!

Carina M har jag aldrig träffat. Jag känner henne inte. Jag vet inte ens hur hon ser ut! Och förlåt Carina, jag har inte frågat om jag får hänga ut dig så här, men Carina gav mig en knäpp på näsan som jag nog kommer tacka henne för resten av mitt liv.

I korthet återgav en gemensam vän till oss båda en historia från sin barndom, på Facebook! Den innefattade växten Fikus och en kvicktänkt skådespelare som relaterade till sig själv som – just fikus. För mig ett ofarligt barndomsminne, inga djur skadades, ingen blev mobbad eller uthängd.

Men Carina sa ifrån och menade att historien i sig, utan sitt sammanhang, bara blev en ytterligare sten på fördomsberget. Jag, fylld av ödmjuk självgodhet och insikt, gav tillbaka lite försiktigt. Den historien var väl ändå ofarlig?

Men min och Carinas diskussion fortsatte, både på fejan och i mitt huvud. Och visst i tusan har Carina rätt!! Idag är jag vän med Carina på Facebook. Jag vet att hon jobbar politiskt med HBTQ-frågor. Och jag är henne evigt tacksam att hon orkar. Och den kanske farligaste formen av att kasta sten på fördomsberget är just med humor. För man kan ju skämta om allt, eller hur?

Okej, so what, undrar någon? Min poäng är ett halelulja till Facebook och Twitter som fenomen! Det spelar ingen roll hur Carina ser ut, och heller inte vad hon gör. Men hon var en medmänniska som gjorde MIG  lite en bättre människa! Och jag tror inte detta hade hänt OK (Off Keyboard). Jag tror Carina är skitsympatisk men i min något konflikträdda kostym hade jag säkert funnit skäl till att undvika diskussionen, om vi mot förmodan hade träffats.

Twitter och Facebook tvingar mig dagligen att ta ställning till människor synpunkter och argument på ett sätt som det aldrig finns tid eller plats för OK (Off Keyboard) ! Nej, jag kan inte längre strunta i vad folk säger och tycker därför att jag lika enkelt kan hugga tillbaka! Det verkar finnas en slags inre logik i det.

Och med litet öppet sinne, en smula självdistans och lite vilja till mänskligt förlåtande blir dessa media en skola i både argumentation och politik. För det finns en poäng med Fejan, den jag tjabbar med är en, eller möjlig, vän. Om man vill. Och man orkar.

Thomas

Julkortskrockar

Vi har nått julkortsdesignens cul-du-sac. Kommunikatörer titta förbryllat på mig när jag förtvivlat och lite för engagerat försöker förklara hur ett julkort ska se ut. Ett litet digitalt julkort. Att sändas ut från organisationen till intressenter och givare. Vi är mitt inne i en kulturkrock.

Jag vet inget om design. Jag tycker bara massa saker. Och jag vet ju hur vi gör i Sverige. Men i detta land är är det inte cool att vara avskalad. Eller ironisk. Detta är landet där det är okej att ge sin älskade ett gosedjur på födelsedagen med orden: kramisar! Det är okej att inte förstå ironi. Att uttrycka starka känslor för sina medarbetare och kollegor: du är en sådan fin tjej. Jag gillar verkligen dig! Det är okej att gilla de sjungande poeterna från 70-talet. Det är okej att säga att på fullt allvar mena att kaptalismen nått botten och att en ny sammhällsordning är på gång. Att neoliberalismen nu slutligen visat sitt fula tryne. (här känner jag mig att jag tagit starka intryck. Måste erkännas) Det är okej att på fullaste allvar skriva poesi och dela den på facebook. Det är okej att som kille ha håret lite halvlångt, ta fram en gitarr på festen och på fullaste allvar sjunga de egenhändigt komponerade visorna.

Men jag tycker inte krussiduller är ok. Jag tycker inte att det är bra att det kommer inhoppande julgranar från höger i regnbågens alla färger. Att när du öppnar ditt julkort på datorn får emottaga de frommaste budskap ackopanjerade med färgglada texter i kursivt. Jag kan bara se hur svenskar, hela Geneve och finnar vrider sig av obehag eller i munterhet.

“Vi ska ha det lite sobert. Lite insitutionellt”. Säger jag matt. En färg. En liten julhälsning. Coolt. Svalt. I min desperation tar jag fram Gunnel Axelsson Nycanders skrift om sociala trygghetssystem. I enkel utformning. Då tycker kommunikatören att min botten är nådd. Och jag känner att jag nog håller med.

Felices fiestas! I lite röd, kursiv och skuggad text.

Eva

Rätten att dela med sig

Vi sitter på ett podium. En FN:representant, Jilapas borgmästare och så jag. Vi sitter i hettan med våra organisationers loggor bakom oss. Framför oss sitter etthundrafemtio vuxna och kanske femtio barn. De bor i en by nedanför bergets fot. Vi sitter på podiet framför dem. Först körde vi från San Salvador till La Libertad. Sedan slingrade vi oss längs Stilla havet. Först till en liten stad. Längs bergets krön. Tills den asfalterade vägen tog slut. Till nästa lilla stad. På bergets krön. Vägen är i dåligt skick. Den är det enda sättet att ta sig till byn. När regnen kommer är den inte frambar. Men de människor som sitter framför oss bor inte i den lilla staden. De bor vid bergets fot. De har ingen el. Inget vatten. Ingen väg. Hästarna står parkerade bredvid oss. Vid skyfallen för en månad sedan förlorade de de mesta i sina skjulliknande hus. Deras skördar är förstörda. De är beroende av någon form av insats. Nu är det vi som ska tackas. Vi delar ut nya madrasser (kallade comfort kit. Känns ironiskt). Vi delar ut nya kokkärl och tallrikar. Jag misstänker att de slunkit med för att någon har förstått att nu gäller det att stoppa i så mycket som möjligt i dessa paket. I kitet ingår material för att rusta husen igen. Och leksaker till barnen. Boll, ritsaker, pyssel och pussel. Barn är alltid barn. Lika mycket som mina egna. Bråkar. Snorar och är uttråkade i hettan. Vi ska tackas och jag känner ett stort obehag. Måste låta det ske. De måste få utrymme att ge röst åt sin tacksamhet att någon bryr sig. Delta i en officiell cermoni. Vara en del av något. Och jag vill vända upp och ner på hela världen. Jag vill lägga mig vid deras fötter. Tacka dem för allt de gjort för att återhämta sig. Skrika ut något om min skyldighet. Och deras rätt.

I San Salvador har jag råkat hamna på en mammalista. Fina kvinnor som stöttar varandra i en främlingsvardag i jakt på sockerfri barnmat och organiska grönsaker. Kvinnor som uppfostrar sina barn i ett samhälle som egentligen bara återspeglar restan av världen. Vi som har och de som inte har. Nu ska några av dessa kvinnor ordna ett barnkalas på ett barnhem. Lämna över julklappar och mat. Jag rynkar på min fina biståndsnäsa. Välgörenhet och allmosor tycker jag inte om. Vi som jobbar med bistånd vill att strukturer ska förändras. Att rätten ska flöda. Att svärd ska smidas till plogbilar och spjut till vingårdsknivar. Och att Folken inte skall lyfta svärd mot varandra och aldrig mer övas i krig.

Men sedan skäms jag. De gör sitt bästa i något de ser är orättfärdigt. Att barn lider. Då måste alla människor göra något. De vet inte bara hur. Jag försöker jobba för att vårt program, Lutherska Världsförbundets program, ska komma så långt ifrån allmosorna som möjligt. Det finns bättre och sämre sätt. Men för att rätten ska flöda kan man inte dela ut lite paket då och då. Inte bara till jul. Inte bara vid katastroferna. Allas rätt. Vår skyldighet.

Eva

Logistik

Alla har vi det lite hetsigt ibland. Jag har det inte värre än andra. Det är lika värst att jobba. Det där med att ens liv ska vara som mercedesmärket funkar inte för en arbetande människa. Tre lika delar tid. För den sociala sfären. För arbetssfären. Och för den egna sfären.

Gårdagen 111111

Premisss: Thomas jobbar mellan 6-18 för systerorganisation (på spanska märkligt nog). Conchi kommer inte för att hon är sjuk. Vi har alla kollegor med familjer på middag på kvällen för att avrunda avslutad planeringsdagar (vecka)

1) Sjunga för Elsa. Upp klockan fem. Mkt lyckad hyllning i år med bruntårtan (bakad kvällen innan). 2) Öppna dörren för städslad hjälp som ska täcka upp för Conchi och ta emot H när han kommer hem från dagis med en för dagen anlitad chauför. Don Jose. Lägg hans namn på minnet! 3)Lämna in på olika dagis och skolor innan kl sju. 4)Till FN-byggnad för att skriva kontrakt (detta är ngt som man ska vara mkt nöjd med i vår branch. Vi är nu implementerande i FN-appellen) 5)Tillbaka till gated community för att betala hyran till parken för lördagens åttaårskalas. 6)Till hotellet där arbetslagsmötet äger rum. Leda mötet. Vara drivande och inkluderande på samma gång.  7) Ut ur möte för att köpa present till Valeria, vars födelsedagskalas Elsa ska till efter skolan. 8) Köpa utlovat happy meal på känd snabbmatskedja. Lämna in på skolan. 9)  Ringa skolskjutsen och meddela båda barnen till kalas vid olika tillfällen under eftermiddagen. Ställa in skjuts. 10) Städsla två olika mammor för upphämtning av två olika barn till två olika fester. Få en av dessa skjutsa ett stycke barn efter avslutad fest till den lokal det andra festen äger rum. Så att båda ska vara på samma ställe när jag slutar jobbet. 11) Åter möte på hotell med jobb. Presentera insamlingsstrategi. Avsluta kl 18. 12) Parallellt med dessa aktiviteter ta emot anmälningar till lördagens kalas. 13) Bekfräfta hoppborg 14) Med hår på ända hämta två barn i rusningstrafik. Mermaidfest. Panik över vår parkfest på torsdagen. 15) Hemma. Snabbt röra ihop glögg till kollegor som alla kommer hem på pizza. Thomas och jag gömmer oss i köket för att kunna utbyta tre fraser med varandra.  15 vuxna. Lika många barn. 16) River av “Thank you for the music” i obligatoriska karaokesessionen. Thomas förvånar med Let it be. Folkets jubel. 17) Begår misstag att säga -ja gärna!  till en kollegas erbjudan om romdrink 18) Hannes ber om att få gå lägga sig vid tio. Jag nattar.

Och vaknar 111112 klockan fem. Går ut till en altan i kaos och en ny dag med 45 personer väntade på kalaset i parken. Dricker en liter te. Äter en kant av Elsas tårta från igår. Och begrunnar att detta ändock är första helgen sedan katastrofen som började 12 oktober som jag inte alls. Behöver arbeta.

Eva

 

Jobbig känsla

Den här känslan är jobbig, riktigt jobbig. Och förbannat odemokratisk. Jag har inget att säga till om,  får inte rösta nej till den. Jag får bara stå och ta emot. Och den kommer plötsligt, helt utan förvarning och utan en möjlighet att förbereda med laddade och logiska argument.

Skit också! Jag vill hem så det värker i kroppen. På ett sätt som gör att jag vill reagera som barnen; skrika, gråta och springa iväg. Jag har nog inte känt så förut, så starkt. Jag vet att Eva har gått igenom samma sak, nyligen. Vi har som man säger, synkat våra perioder. Och då blir det jobbigare. Tidigare har jag kunnat hålla allt sådant ifrån mig, säkert beroende på att nyhetens behag är större för mig. Och lite för att jag inte har ett helt program och en massa människor som är beroende av mig…

Allt bottnar i en känsla av främlighet. En frånvaro av allt det som gör mig hemma. Jag trivs i ett hus där jag vet var saker finns, därför att jag en gång lagt dem där. Evas kläder, barnens saker och maten vi valt. Men att inte få hänga hos systrar och svågrar gör mig just nu desperat. Att inte få se fram emot känslan i pressgruppen, emot tisdagen på Artillerigatan, fredagshänget på Storgatan, lördagsutflykten till Stockholmsförorten eller helgflykten till Mulnäs känns som att förlora hörsel eller syn… Ge mig en overall och en riktigt trött treåring! Ge mig regn, slask och mörker. En trasig diskmaskin. Ta hit alla möten i Kyrkans hus, alla helgjourer och debattartiklar med fyrtio organisationer…Ge mig en riktigt sur utrikeschef!

Som tur är gör jag det här med min älskade Eva. Hade det inte varit för henne…hade jag…inte varit här? Nåja, utan henne stannar allt. Jag har räknat ut att vi åker hem till Sverige om drygt sju månader. Jag har räknat ut att den här känslan är mindre påtaglig om en vecka. Jag har räknat ut att det inte är så farligt med jobbiga känslor. Men utan sammanhang stannar jag.

Nåsta gång jag skriver blir det bara ljus, framgångssagor och ett sjuhelsikes hurra!

Thomas

Ett språk lite som andra

Han är iite stram på gänsen nästan humorlös, min spansklärare. Kort, markerad haka och långt svart hår i svans. Troligen inte mer än 30 år gammal. Men Jonathan, amerikansk missionär vars dotter går i samma klass som Elsa säger att han är bra, och han verkar faktiskt det. Även om han i var fjärde mening sticker in mitt namn på ett uppfordrande sätt som får mig att känna mig som elva år igen. Då försöker jag föreställa mig honom naken, det ska man visst göra i situationer som känns hotande. Har jag hört. Tror det funkar faktiskt, det är lite som med kvaddlar, smärta tillskapad på ett ställe avleder smärtan på ett annat.

Vi träffas just nu tre gånger i veckan på ett kafé, en timma med spanska verb i dåtid.  Och det är faktiskt på tiden. Jag gick under några månader på ett av stadens universitet och läste spanska, nybörjarkurs för utlänningar. Men, och nu skryter jag faktiskt, oj vad det gick långsamt. Jag kom liksom inte till min rätt…

Vid första tillfället frågade (preguntó) spanskläraren mig vad jag har för mål med min undervisning. Jag svarade att jag vill kunna genomföra en intervju på spanska, jag vill kunna läsa en tidning, lyssna på nyheter och obehindrat kunna gå in på en järnaffär och förhandla mig till priset på en gräsklippare! Vi kom överens om att det kommer ta 8 månader. Ungefär.

Jag har hela tiden, alltså under nu snart 10 månaders tid sagt mig, och andra som vill lyssna att spanskan är ett bra fattigt språk. Inte aaaalls som svenskan; nyansrikt, vidsträckt och liksom mångbottnat. Jo,jag vet att det är helt fel. Men jag tror man behöver skapa sig vissa livslögner för att överleva. Och så länge man (läs jag) är beredd att revidera sin uppfattning är det på gränsen till ofarligt.  För på något sätt måste jag förhålla mig till det faktum att jag som 40-åring varje dag tvingas vara allt det som mina barn inte tror om sin pappa. Någon som plötsligt har svårt att till och med be om en stol. Själv. Missförstå mig rätt, jag är faktiskt lite stolt över hur mycket jag ändå klarat av. För några år sedan var jag och kollegor på resa i Colombia. Jag fick frågan av hotellreceptionisten om någon i gruppen talade spanska. Och jag svarade att det gjorde jag! Och följdriktigt förstod jag inget av vad hon sa. Idag tror jag faktiskt jag hade klarat den situationen.

Imorgon har jag och Eva en dag ihop! Vi har tagit en klämdag. Eva ska predika i den katedralen på förmiddagen. Tror hon är lite nervös för det. Men älskar det. Lite som jag. För visst är det toppen när folk måste sitta där och lyssna…

Thomas

Inget skuldbeläggande

Nej nu må det vara sagt en gång för alla. Bara för att vi bor här och att ni bor där och att det kanske regnar lite vildare just här. Är det ju ganska jobbigt i en höstvardag i Mälardalen och södra Västerbotten med för den delen. Med detta vill jag ha sagt att det är lika värst och att ni inte får känna er modstulna över det stora lidande som vi härmed får bevittna. Faktum är ju det. Att Conchi endast var borta i ett dygn och att vi ALDRIG. Behöver damsuga. ALDRIG behöver laga middag. ALDRIG tvättar våra egna kläder. Så själva VI lider ju inte så värst mycket. Så känns ingen skuld för det Göteborg et al. Vi är alla skyldiga till mer ont än vi själva förstår, men ändå inte.

Nu är läget sådant att vi har influensa i den lilla världen. Eller någon typ av tropiskt virus. Detta faktum påkallar stor oro på kontoret. STOR oro. Varför går vi inte till doktorn? -Det är ett VIRUS, väser fru representant trött. -MEN ni måste ju gå till doktorn och få MEDECIN. – Det är ett VIRUS, suckar fru representant trött. -Men. Men men. Ni måste få hjälp!!!

_DET FINNS INGEN HJÄLP ATT FÅÅÅÅ. DET ÄR ETT VIRUS. FINNS DET NÅGON BRA MEDECIN MOT HIV och AIDS KANSKE??? skriker nu moget fru representant till hjälpasamedarbetaresombaravillväl. Moget. (och visst finns ju viss mediciering att få mot HIV men är ju en helt annan sak)

Och appropå skuld så har ju som tidigare meddelats, denna regering tacksamt mottagit USD 50 000 000 i lån från Världsbanken. Denna regering, som nu beräknar att av de 300 000 som drabbats av regnen, kommer 270 000 vara småbönder som förlorat sin skörd. Detta till följd av detta kraftiga regn. Som kan vara orsakat av klimatförändringar. Och inte. Vilka alternativ har den här regeringen? När biståndet dragit sig ur? När relationerna till omvärlden istället ska bygga på handel och investeringar? Borde inte humantiärt bistånd bygga på andra principer än de marknadliberala? Som. Exempelvis. Det humanitära imperativet?

En annan sida myntet

Nej, vad sägs om att vända på myntet. Det finns problem och så finns det problem. Jag är outsägligt utråkad.

Ledsen att behöva säga det, men det regnar igen. Igår kväll kunde vi se stjärnorna och hoppet spirade, idag har vi åter vaknat till smattret mot takpannorna. Det betyder att barnen är hemma. Och att också jag är hemma.

I förrgår kväll träffade jag chefen för FN:s matprogram här i El Salvador. Det blev enligt mitt tycke en skitbra artikel, hon är danska och talar om en situation värre än orkanen Mitch. – Det här är grävande journalistik, for you! Fördjupning bortom ytlig sifferexercis. För att inte tala om bilderna, hyfsade trots svåra ljusförhållanden.

Men det är oerhört svårt att få redaktionerna att nappa. TT har bett mig stå stand-by, DN har inga frilanspengar. De andra svarar inte. Och jag får ingen kred, ingen återkoppling, ingen bekräftelse. Och plötsligt förvandlas jag till en usel skribent. Det tär så att jag blir otrevlig.

Okej, jag har satt mig i den här båten, jag vill frilansa och jag bara anar att detta är priset man får betala. Men lik förbannat har svårt att göra något vettigt av situationen. (Förutom att läsa förstås. Och får jag sticka emellan med ett boktips? Jan Guillou – Brobyggarna. Oväntat bra!).

Så här sitter jag! Kollar mejlen var tredje minut som om alla plötsligt ska inse värdet i mina texter. Och  på att det ska bli läge att komma iväg till marknaden för att köpa frukt, grönt och fisk. Och så tänker jag mycket på mina syskon. Min bror och hans hustru har en nyfödd hemma, min syster gör succé på kabelutvecklingsmarknaden.

Så detta är nog egentligen en hyllning till alla er som inte har ett jobb eller en önskvärd sysselsättning. Men som ändå kommer upp och gör något vettigt. Det gör inte jag just nu.

That´s all folks!

Regnstatusuppdatering

Fram till igår morse kl 7 hade det fallit 1256 mm regn i El Salvador. 1998 under Mitch föll 861 mm.

El Salvador och Guate är värst drabbade. Regnet kommer fortsätta under dagen, men förväntas avta. Det finns fortfarande stor risk för att dammar kommer släppa och att floderna svämmar över mer. Det värsta är att grödorna, majs och bönor, som skulle skördas om två veckor, nu gått förlorade. Det kommer behövas kloka och långsiktiga insatser för återhämtning och rehabilitering. El Salvador har tagit emot ett 50 000 000 USD lån från Världsbanken. Just nu är belåningen 52 procent av bruttonationalinkomsten. Världsbanken kommer att ställa fler krav på en mer effektiv stat med mindre statliga utgifter. Mindre pengar till skolor, hälso-och sjukvård, urban planering, renhållning, etc. Bara som en litet inpass och en fråga om det är regn eller politik som orskar katastrofer? Skall återkomma i denna fråga.

Här är några uppdaterade siffror. Troligen är sifrrorna högre eftersom det fortfarande är totalt kaos:

Officella siffror i El Salvador rapporterar fram till kl 7 am igår 32 döda, 3 förvunna, 32345 evakuerade (varav sex hemma hos oss , Räknade lite fel i söndags. …. 21617 i 277 härbergen. Bara i ustområdet beräknas 150 000 människor vara drabbade, men för resten av landet finns inga siffror.

I Guatemala: 34 döda, 168471 drabbade, 10 505 evacuerade, 8206 i härbergen
I Honduras är landets södra del drabbat: 12 döda, 30083 drabbade, 1399 evaukerade 7057 i härbergen. Även i Nicaragua har regeringen förklarat katastrofläge. Vi har inga nya siffror just nu men siffrorna fram till i lördags är: 7 döda 18765 drabbade 8763 i 93 härbergen.

Famlijen mår dock bra. Tur att de evakuerade kan ta sig ann våra barn. Thomas och jag har just nu ingen tid för familj och annat tjafs. Barnen är lyckliga över att ha kompisar hemma. Till vår stora lättnad är Conchi här idag. Känns inte bra utan henne. Dels för att hon bor i ett mycket osäkert område, och dels för att allt. Helt enkelt ballar ur utan henne.

Eva

 

 

 

Nu är vi tretton i hushållet och 150 000 drabbade totalt

Japp. Nu må det vara sagt en gång för alla. Och jag vill inte verka gnällig och är ingen rättshaverist. Men hur kan 150 000 människor vara drabbade och minst 70 människor inte längre finnas utan att det syns någonstans i tidningar och i media? I Europa, på CNN och i USA?

I den lilla världen har nu en till familj flyttat in. De bor i vanliga fall vid vulkanens fot, men risken för ras, gör att de är tvugna att utrymma. På vår gata har en hög mur rasat och hela den lyxiga trädgården flutit ut på, vår, o så säkra gata. “Fuskbygge” fnyser alla sakkunnigt. Tydligen en odränerad trädgård uppförd  av några snåljåpar. “Detta hör inte till vanligheterna i våra kvarter”. En mellannorrländsk själ tycker dock att det ser lite lite skrämmande ut när en tre meter hög vägg rasar och hela gräsmattan med tillbehör flyter ut på samfällighetens väg.

För att inte tala om att sitta på möte och World Food Programmes representant med mkt torr och danskinspirerad spanska låter konstatera: “Vi förstår det inte nu, men jag tror att detta kan anta Mitchliknande proportioner”. Ni som är Mitchuppdaterade vet att det var en tropisk cyklon som drabbade Centralamerika 1998 och orsakade regional förödelse för människor, flora, fauna och infrastruktur. Under Mitch dog nästan 11 000 människor. Nu finns bättre förvarningssystem. Så färre människor dör omedelbart. Men kanske på längre sikt, på grund av att, när nu  skördarna förstörts  och att efter regnet dragit bort, finns inget att äta.

Vi sitter bredvid varandra och tittar på fuktfläckarna på väggarna. Hoppas de ska hålla. Hoppas familjen som just nu bor hos oss ska orka hålla samman. Conchi, hembiträdet, kan inte komma imorgon. Hon är avskuren och bussen går inte. Hur ska vi klara en måndag utan Conchi?